Bättre sent än aldrig

19 december, 2012
19 december, 2012

Jag ska försöka sammanfatta Luciapokalen och min insats. Jag blev faktiskt riktigt tagen av min Sambo, Lottas blogginlägg om hur det var att leva med mig att jag kände att ett inlägg från mig dagen efter blivit överflödigt.

Redan När jag klev av scenen förra året, mitt debut år bestämde jag mig att jag skulle bara upp igen. Bitter av besvikelse över min prestation och placering i DC och LP. Jag kritade på nytt kontrakt i Februari och gav mig fan på att jag skulle göra mig själv rättvisa kommande säsong. På våren träffade jag Lotta och vi föll för varandra. Jag gjorde mitt bästa för att förbereda henne på vad en diet innebär. Min tanke var att den skulle ”drabba” henne så lite som möjligt, Lagat storkok, köra cardio när hon jobbade eller sov osv.

Jag skulle bara upp igen

Men att dieten skulle drabba henne i form av uteblivna spontanmiddagar med vin osv var oundvikligt. Både Lotta och jag är glada i livets goda men jag älskar samtidigt min sport och går in i en bubbla när jag laddar under en diet och längtar inte så mycket efter det jag går miste om. Allt är ju ändå tidsbestämt och det är förbannat roligt även om sista 1,5 månaden har någon slags hat-kärleksstämpel över sig.

Lotta har funnits vid min sida under dieten

Lotta stöttade mig ändå genom dieten och många gånger pumpade hon järn vid min sida. Tiden rullade på och det kom nästan som en chock när det endast var 1 månad kvar till LP. Mitt mål var inför tävlingen att slå mig själv från föregående säsong-CHECK! Det jag mest var missnöjd över då var formen, den var redan bättre. Jag behövde nu nya mål.

Jag bestämde mig förr ett nytt mål, det var att slå 3 st och gå till final. För att undvika ”ryggdunkare” som inger falsk säkerhet och ändå inte vet vad att tävla innebär så behöll jag mitt nya mål för mig själv. När jag kom till Götet och LP så var det 1 som inte dök upp och en som vägde över. Plötsligt behövde jag bara slå en för att komma till final. Nice kanske man borde tycka att jag skulle tänka men nej, jag tänkte FAN! här har man förberett sig ett helt år för att folk ska droppa av och klassen bli minimal som förra året.

Det var ju 3 st jag skulle åsaka skada på scen inte 1! Efter invägningen (tror den var på 67,5) så insåg jag att trots min livs form så var jag inte i närheten av den hårdheten och torrheten som många andra hade. Men jag tyckte ändå att en del hade sämre fysiker totalt sett så jag bestämde mig att jag ska fan stå på pallen när kruten lagt sig.

Under helgen förbättrades formen och jag vara både torrare och hårdare när coachen kollade till mig en sista gång på lördagskvällen. Lotta körde hårt med mig med posering och mitt fria program under helgen. Helgen bjöd även på julmarknad på Liseberg och socialisation på Heaven 23 (tog ett glas rött för att torka till när den andra avnjöt räkmacka och bärs).

Gotta love this game!

Det var nu söndag och det var upp till bevis. Efteråt har folk frågat efter att ha sett bilder: Är det inte jobbigt att fejka ett sådant leende hela tiden? Fejka? jag NJÖT hela tiden! Så brutalt äckelkul är det att tävla efter man laddat så lång tid och får visa upp resultatet av allt slit, svett och tårar. När det var dags för elimineringen av 1 person för att bestämma vilka som skulle gå till final kände jag mig ändå rätt osäker. Det är ju trots allt en bedömningssport.

Det blev inte jag som rök, men han som rök slog mig förra året i Lund så det var en seger bara det. Efter mitt fria som jag tyckte ändå gick klumpigt till var det dags att tillkännage placeringarna. När 6:an ropades ut tänkte jag: NICE! När 5:an ropades ut tänkte jag: sjukt! jag är ändå nöjd nu trots mitt mål om pallen. När 4:an ropades ut som jag tyckte var bättre än mig så tänkte jag: Jackpot! där tog det dock stop!

Jag till vänster

Jag fick bronset. När jag kom backstage var det som en propp gick ur mig. Efter att ha laddat ett helt år var det nu SLUT, bara så där, jag stirrade på bucklan i handen och föll ned på en stol samtidigt som min kära sambo kom rusandes med tårar i ögonen och berättade för mig hur stolt hon var, hur stolt min familj som satt på läktaren var.

Jag insåg då att bronset inte bara var mitt, det var min familjs, mina vänner som stöttat mig men framförallt Lottas! Hon har levt vid min sida och ibland känns det konstigt att människor orkar det, men det gjorde Lotta. Hon hade låtit mig stå i centrum hela helgen och låtit mig njuta av tävlingen, kulmen av en sådan lång satsning. Tack för att du finns!

Lite glass medans jag väntar på att Lotta slutar jobba?!

Mvh. Christoffer

Christoffer Myrsäter

Posts Google+